I skrivande stund sitter jag i en bil på Högakustenbron.

Jag sitter med mina bärbara och mobila bredband som fungerar sådär.

Felix sitter brevid med sin bärbara dvdspelare och inom kort är det Lassemaja som visas.

Mustigt.

På väg till Piteå.

Har inga förväntningar alls och vet inte riktigt vad som väntar.

Vad man kan göra på dagarna förutom att bada.

Vi ska ju trots allt vara där tills på söndag och bada 4 dagar käns lite segt.

Skönt att komma bort ett tag.

Andra åker på festivaler och sänker bärs efter bärs, ligger med varanda i tält, sover i fyllehäcken, skriker till Pimme Thåström, Lasse Winnerbäck, Uffe Lundell, Ledin och resten av sveriges artister och för att inte tala om alla coverband som huserar i alla sveriges öltält.

Själv åker jag till Piteå och återhämtar mig.

Men jag kommer garanterat att sopa i mig en och annan pilsner någon kväll.

Nu blir det Lassemaja.

Skål!

Undrar varför jag just satt och knåpade som attan med rubriken för att få den att rimma?

Fantastiskt.

Folk påpekar att jag ofta använder ordet "fantastiskt" överdrivet.

Jag tänker som så att om jag ler och använder positiva ord ser min omgivning mig som en glad och positiv person.

Det är väl rätt schyst att dela och sprida glädje?

Fantastiskt!

Har nyss kommit hem från Petter Purkele's stuga.

Sitter och är förundrad över den stillsamma och lugna känsla som ligger i sommarstugor.

Det där harmoniska lugnet som liksom sitter fast i väggar, tak, balkonger och framför allt utedass.

Utedass är fan frihet i friheten.

Jag ringde Petter i går på dagen och undrade hur planerna såg ut.

Hans plan var i stugan, han lät så jävla lugn och avslappnad på rösten.

Hur ser din plan ut frågade han.

Kom hit?

Jag funderade en stund över hur situationen var.

Jag kände inte mig stressad eller upprymd över hur jag hade lagt upp min dag men som alltid är jag alltid öppen för förslag.

När jag klev ur bilen med väskan på ryggen kände jag hur jag inombords föll ihop.

Antar att det var stressen som försvann.

Jag såg ut över havet, tog av mig skorna och gick ner till stugan och satte mig och kollade på när Petter kockade.

Sen blev jag bjuden på middag och vi satt och åt middag 10 meter från vattnet.

Efter maten kände jag att det var verkligen det jag behövde.

Inte att äta men att komma bort, att landa någonstans och samla mina tankar och bara låta allting vara.

Petter bjöd på öl och jag bjöd tillbaks.

En skål med chips togs fram till fotbollen.

Jag kom fram till att en öl, chips och fotboll på tv är förbannat friskt för själen en sommarkväll.

Sen tog vi varsin "måstol" som Petter valt att kalla dom.

En ovanligt skön solstol till bryggan i ena handen och i andra en kall öl.

Satt oss längst ut på bryggan och riktade stolarna mot solen och såg den gå ner.

Sen såg vi slutet på fobollen, fikade och sen blev det natt och vi läste varsin serietidning och sen däckade vi direkt. Tror jag.

Vaknade i morse av att jag trodde jag skulle torka ut eller brinna upp.

Petter's ack så mysiga sovstuga hade på förmiddagen förvandlas till en bastu.

Man kanske får skylla sig själv när man sover till 11.

Hur som helst fick vi slita.

Jag är inte som person van att slita fyskiskt.

Sånt där med styreträning eller gym eller någon aktivitet där man blir anfådd är inte min grej riktigt.

Jag blev lite paranoid när vi blev ombedda att bära upp stockarna.

Men jag såg det som om att jag fick ju ändå vara där och det var ju trots allt det jag behövde.

Då kunde jag allt bära och dra lite stockar.

Efter 30 minuters slit var vi klar.

Allt gick fövånansvärt enkelt och jag hade lätt kunnat gjort det en gång till för att vara i en stuga så där 1 dygn är för mig som en hel veckas semester.

Där i stugbyn eller vad man ska kalla det fanns det massa småstugor runt om kring, små, stora, tomma, bebodda, vedstugor, båthus, friggebodar, utedass och ja lite allt möjligt.

Vi gick förbi en stuga och utanför låg en man på rygg i en hammock och löste korsord.

Det såg förbannat härligt ut, hans lugn, lade tingningen på bröstet, drog upp solglasögonen och rörde endast på huvudet och höjde upp ögonen och hejade försiktigt på oss när vi gick förbi.

Sen drog han ner solglasögonen, lade ner huvudet i samma position, tog sig åter an korsordet och återvände till sitt lugn.

Sen när vi gick tillbaka engagerade han sig inte i att ens kolla upp eller heja.

Han visste ändå redan att det bara var vi och att heja en gång till skulle kännas för överdramatiskt.

Just som honom vill jag vara.

En dag, en dag.

(Korten ovan är på Petters brygga idag på dagen)

Vaknade 09:55 i fredags, 85 minuter hade klockan ringt utan att jag hört den.

Bra där.

Jag hade lovat att vara uppe hos Felix vid 10:00 eller lovat och lovat?

Jag skulle börja jobba då så att jag hade väl egentligen inget val.

Men hur som helst fick stackars Tony Montanaman komma och hämta mig.

Snälla arbetskamrater man har.

Skyldig han en nu och Bosse som var snäll att låna ut bilen.

Skyldig han en också.

Hur som helst så fyllde Felix 16 år.

Dagen startade lite smått kaotiskt men det ska väl antagligen vara så eftersom att det var både grabbens födelsedag samt midsommarafton.

Vi var ute och raggade lite, letade älg och poliser.

Utan resultat.

Sen sov jag hos Felix, mycket underhållande då Felix skrattade fram till 00:30. Och jag också åt att han skrattade så länge och mycket.

Total lycka.

Dagen efter vaknade jag strax före 9 första gången, felix sov så jag somnade om.

Sen vaknade jag vid 11, felix sov fortfarande så jag somnade om igen.

Sen vaknade jag 10 minuter i 12 av att felix låg i sin säng och stirrade på mig och när jag vaknade sa jag "är du vaken nu?" Då började han skratta lika högt som innan han somande.

När vi hade käkat frukost och gjort oss klar för att möta dagen sa jag att idag är det mycket poliser ute och Felix skyndade sig att hämta Bosses bilnyckel och sen drog vi.

Efter lite mer än 1 timmes letande gav vi upp och åkte på mcdonalds och köpte käk som en kompensation för det så klena polispådrag ute på vägarna.

Dagen gick och kvällen kom och strax efter klockan 21 gick hem från felix.

Med skorna pekandes mot Hemköp och ett sexpack bärs.

Bra där.

Lätt att köpa bärs efter 21 på midsommardagen.

Bra där Jonne.

Utan öl så lade jag mig i sängen vid 03.

Vaknade idag 17:45.

Tjenare dagen.

Ja, det är väl så.

Det är väl bara att acceptera och anpassa sig efter det men inte kan förändra.

Ingen har makt nog att förändra världen, inte själv.

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma.

Det är för många lösa trådar, för många led att ställa sig i, för mycket av allt men aldrig av det goda.

Nu sitter jag på bussen från Sundsvall till Härnösand.

Mina medmänniskor på bussen suckar över ombyggnationerna av E4an, vilken tid det tar att åka runt och den gamla E4an verkar för gammal för att färdas på.

Men är det värt att klaga, att göra sig irriterad över nått sånt?

Acceptera det du inte kan förändra.

Själv tycker jag att det är skönt med lite förändring i det annars så platta bussåkandet, den annars så trista sträckan vi alla åkt flera hundra gånger.

Är det så farligt med en förändring eller är det kanske skönt att ha någonting att klaga på?

Senaste dagarna har varit ganska stillsamma.

Skapade min egen lycka igår då jag packade grejerna och drog till Mirja, där jag kan vara mig själv, samla mig själv och lyssna till hennes ord.

Allting gick väldigt fort som vanligt när man trivs och inte vill att det ska ta slut.

Vi drack vin till Lars Winnerbäck, till Sigge Hill, till Per Persson & till alla andra konstnärer som har kunskapen att förmedla den där känslan.

Men dom största konstnärerna var ändå vi som gjorde nått så vackert av en helt vanlig måndag.

Jag börjar sakta men säkert acceptera sommaren det som följer där till.

Acceptera stressen.

Acceptera dårarna.

Jag börjar få ordning på mig själv och börjar få lite perspektiv över hur sommaren för mig kommer bli.

Visst, jag kommer missa Lars Winnerbäck på Peace and love.

Men jag kommer få se Stefan Sundström på Urkult.

Jag kommer vägra se mig själv stå och skrika med en öl i handen på Gatufesten.

Men jag kommer att åka till Piteå med Petter och Felix.

Jag kommer åka till Göteborg med Petter och Felix.

Det är väl så det är.

Allting handlar om prioriteringar och jag prioriterar en helg med vänner framför en helg med fylla, kaos och en scen framför mig.

Från det ena till det andra.

Jag tog lägenheten, jag flyttar sista juli.

Min sommar blev planerad på samma kaotiska sätt som alla andras, jag hann knappt andas och känna efter utan jag ser i min kalender att allting faller på plats på något sätt och sen är det väl bara att hålla i sig, åka med och hoppas att jag hinner leva lite också.

Den röda tråden har jag fan tappat för länge sen.

Snart är jag hemma i mitt lugna hem.

Nu är det väl sommar, till ordet i alla fall.

Värmen och solen motarbetar våran vilja och visar vem det är som bestämmer.

Vi kan inte annat än dra ner byxorna och böja oss fram och ta emot.

Sommaren är tiden för 3dagars fylla, balkongfolkets tid, festivalernas tid, stressens tid & dårarnas tid.

Den senaste veckan har givit mig ett totalt mörker då alla jag pratat med bara pratar om vad dom måste hinna med i sommar, vad dom absolut inte får missa, vilka dom måste träffa, vilka artisters sånger dom ska sjunga med i, dom ska ligga på stranden hela dagara,  dom ska även hinna med att åka till stugan och vila upp sig och man får ju inte glömma bort att leva också.

Nä det är väl klart att man måste göra allt det där?

Människor i min omgivning jag kan ty mig till som alltid har fötterna på jorden & ett personligt lugn jag kan gömma mig i då jag behöver det.

Men som det är ju är allt en konstant fylla.

Varför ska man planera och stressa upp sig så fort det blir sommar?

Varför kan man inte gå i samma tempo man gör på vintern och sätta sig ner och andas?

Inte känna hela tiden att man är på väg, att man måste dit, att det måste hända precis nu?

Jag menar självklart kan man väl gå på festivaler och beblandas och se artister men en festival som är i slutet på juli pratar man om som det är i morgon, svårt att hänga med i stressens och dårarnas tid.

Själv tänkte jag åka på Urkult och se Stefan Sundström, dricka mig berusad i stugan, ligga på en strand  någonstans en dag. En dag, inte i morgon utan en dag när det passar mig.

Inte när det passar andra.

Lars Winnerbäck - Med bussen från stan.

Tjiing

Grymt löjlig rubrik, jag vet.

Saken är den att den texten stod stort på en svart vägg med vit text hos frissan när jag var och klippte mig i onsdags.

Ironiskt nog är var det så att jag valde aldrig själv att klippa mig och trivdes i mitt långa ovårdare smått kaotiskta hår.

Det var påtryckningar från bla Felix mamma, min mamma och vänner som  beslutet om skörd blev sanning.

Fan, jag börjar bli som alla andra.

Jag bloggar ju till och med.

Men jag kan trösta mig med att jag inte har någon tv.

De där materiella tingen som inte ger mig någonting egentligen, förutom en tillfällig rastplats i vardagen.

Hur vore världen om alla inte var som alla andra, eller om alla andra inte var som alla.

Vilka är egenligen alla andra, den stora skaran man drar över en kam när man säger alla andra?

Och vilka är då dom andra som inte är dom alla andra?

Djävla snårigt det blev nu men det går att nysta upp bland alla orden.

Vafan, nu sitter jag här framför en blogg igen.

Igen som så många gånger förut och den här gången ska jag faktiskt börja pulicera mina inlägg för andra än mig själv.

Jag hade en dialog med mig själv i bilen på väg hem.

Kände att jag saknar någonting att fundera över, någon slags kreativ sysselsättning och att skriva en bok saknar jag både fantasi & livserfarenhet för än.

Den enda rädlsan är att en blogg för mig övergår till ett ställe jag kan gömma mig, där jag kan finna någonslags trygghet och ett ställe där jag får utlopp för mina tankar.

Fast efter att jag glidit genom hundratals bloggar under det senaste året

är det just det kanske en blogg är till för.

Och här just nu i denna stund erkänner jag mig besegrad av omvärlden och blir lite mer som er alla, alla som bloggar, alla gör verkligen det.

Utom jag, tills nu.

Hur gör man  nu då?

Vad skriver man om?

Skriver man till någon, måste man tänka på vilka som eventuellt kommer att läsa, bör man bry sig om vad man skriver då det är svårt att ångra det man skrivit?

Okej.

Hmm dagen startade..

Nej.

Jag gick ut på stan och kollade på studenterna.

Nej.

Jo det gjorde jag.

Okej nu då.

Den här dagen började igår då jag och Petter då satt nere på skeppet och drack öl och surrade skit.

Han drack sina stor stark med stor njutning och verkade väldigt belåten över den svenska ölen då han varit i Tanzania 6 månader och kom hem i Måndags.

Själv drack jag Killkenny och Guinnes som en resa härifrån.

Han längtar till sverige och jag längtar bort.

Ironiskt nog möts våra vägar och våra samtal rann på väldigt vackert genom dåtid, nutid och framtid.

Han inser nog inte själv att än är det bara hans kropp som kommit till sverige och hans själ är kvar i Tanzania.

Han har vackra historier att berätta om hans upplevelser, människor han träffat och det han själv inser har förändrat honom och på vilket sätt det har förändrat honom på.

Men som han själv säger, jag har fullt upp med att landa, du får ha tålamod käre kamrat.

Absolut svarar jag.

Klockan blev 00:00 och jag kände att det var tid att gå hem.

3 öl var en betongkepa för mig efter jobbet.

Vi bestämde att han skulle ringa mig på förmiddagen idag och ta vägen förbi innan vi gick och spanade in studenterna.

Och precis som vi sagt ringde han och jag gjorde mig i ordning och gick och mötte honom och vidare till Härnösands gymnasium.

Mycket folk. Fan så mycket folk, jag trodde inte att det fanns så mycket folk i den där stan.

Brudar, överallt brudar.

Tack gud, min dag var gjord.

Sen skildes våra vägar efter lastbilsflak med färdigutbildade ungdomar.

Min tanke gick i en bana med att låta ungdomarna vara lyckliga idag ovetande om hur arbetsmarknaden ser ut.

Trist att gå och bära vetskapen om deras helvete framför dom.

Men man så kan man inte tänka Jonne.

Jo det kan man.

Hur som helst.

Jag satt mig några timmar senare på buss 210 Sundsvall.

Målet var matfors, min bror.

Han har skolavslutning och jag som storebror vill se honom i alla fall en gång på en skolavslutning.

Då jag är rent ut sagt jävligt dålig på att bry mig  om såna här saker.

Men jag vill jag ha det gjort och det fick bli nu.

Nu kan ingen komma och säga till mig att jag inte varit på min brors skolavslutning.

Alla som har skolavslutning har sin familj & vissa hela släkten med sig.

Vem är jag bland alla dom människorna?

Det där är förbannat svårt, folkmassor där mammor ska fram & förbi till sina barn.

Pappa står och håller i en blomma, mammas handväska och ska samtidigt försöka knäppa kort.

Lärarna är lika lyckliga som barnen, rektorn håller ett tal på 40 minuter som varken lärare, elever eller föräldrar orkar lyssna på.

Vissa har blomkransar i sina hår, färgglada klänningar, pojkarna har en skjorta mamma tvingat på dom och alla vill hem.

Fördjävla bisarr situation.

Ja hur som helst är det väl sommar nu och jag fyllde 24 i onsdags.

24.

Bra där, förtydliga att du fyllde 24.

24.

Nu vet ni.

Jag är fortfarande osäker om det är ett blogginlägg jag skriver.

Vem bryr sig egentligen om sånt här, vem bryr sig om andras liv och vardag?

Jag är 24 och sitter i morsans kök och försöker få ihop en text som ska verka så ointressant som möjligt och ute är det ljust trots att klockan är 20 över 2 på morgonen.

Balkongen och morsans vindunk lockar mer än köket och min bärbara dator.

Vore det rätt att sätta sig där nu med ett glas rött och en cigg?

Japp.

Lev väl och vakna lyckligt.