Undrar varför jag just satt och knåpade som attan med rubriken för att få den att rimma?

Fantastiskt.

Folk påpekar att jag ofta använder ordet "fantastiskt" överdrivet.

Jag tänker som så att om jag ler och använder positiva ord ser min omgivning mig som en glad och positiv person.

Det är väl rätt schyst att dela och sprida glädje?

Fantastiskt!

Har nyss kommit hem från Petter Purkele's stuga.

Sitter och är förundrad över den stillsamma och lugna känsla som ligger i sommarstugor.

Det där harmoniska lugnet som liksom sitter fast i väggar, tak, balkonger och framför allt utedass.

Utedass är fan frihet i friheten.

Jag ringde Petter i går på dagen och undrade hur planerna såg ut.

Hans plan var i stugan, han lät så jävla lugn och avslappnad på rösten.

Hur ser din plan ut frågade han.

Kom hit?

Jag funderade en stund över hur situationen var.

Jag kände inte mig stressad eller upprymd över hur jag hade lagt upp min dag men som alltid är jag alltid öppen för förslag.

När jag klev ur bilen med väskan på ryggen kände jag hur jag inombords föll ihop.

Antar att det var stressen som försvann.

Jag såg ut över havet, tog av mig skorna och gick ner till stugan och satte mig och kollade på när Petter kockade.

Sen blev jag bjuden på middag och vi satt och åt middag 10 meter från vattnet.

Efter maten kände jag att det var verkligen det jag behövde.

Inte att äta men att komma bort, att landa någonstans och samla mina tankar och bara låta allting vara.

Petter bjöd på öl och jag bjöd tillbaks.

En skål med chips togs fram till fotbollen.

Jag kom fram till att en öl, chips och fotboll på tv är förbannat friskt för själen en sommarkväll.

Sen tog vi varsin "måstol" som Petter valt att kalla dom.

En ovanligt skön solstol till bryggan i ena handen och i andra en kall öl.

Satt oss längst ut på bryggan och riktade stolarna mot solen och såg den gå ner.

Sen såg vi slutet på fobollen, fikade och sen blev det natt och vi läste varsin serietidning och sen däckade vi direkt. Tror jag.

Vaknade i morse av att jag trodde jag skulle torka ut eller brinna upp.

Petter's ack så mysiga sovstuga hade på förmiddagen förvandlas till en bastu.

Man kanske får skylla sig själv när man sover till 11.

Hur som helst fick vi slita.

Jag är inte som person van att slita fyskiskt.

Sånt där med styreträning eller gym eller någon aktivitet där man blir anfådd är inte min grej riktigt.

Jag blev lite paranoid när vi blev ombedda att bära upp stockarna.

Men jag såg det som om att jag fick ju ändå vara där och det var ju trots allt det jag behövde.

Då kunde jag allt bära och dra lite stockar.

Efter 30 minuters slit var vi klar.

Allt gick fövånansvärt enkelt och jag hade lätt kunnat gjort det en gång till för att vara i en stuga så där 1 dygn är för mig som en hel veckas semester.

Där i stugbyn eller vad man ska kalla det fanns det massa småstugor runt om kring, små, stora, tomma, bebodda, vedstugor, båthus, friggebodar, utedass och ja lite allt möjligt.

Vi gick förbi en stuga och utanför låg en man på rygg i en hammock och löste korsord.

Det såg förbannat härligt ut, hans lugn, lade tingningen på bröstet, drog upp solglasögonen och rörde endast på huvudet och höjde upp ögonen och hejade försiktigt på oss när vi gick förbi.

Sen drog han ner solglasögonen, lade ner huvudet i samma position, tog sig åter an korsordet och återvände till sitt lugn.

Sen när vi gick tillbaka engagerade han sig inte i att ens kolla upp eller heja.

Han visste ändå redan att det bara var vi och att heja en gång till skulle kännas för överdramatiskt.

Just som honom vill jag vara.

En dag, en dag.

(Korten ovan är på Petters brygga idag på dagen)