Nu är det väl sommar, till ordet i alla fall.

Värmen och solen motarbetar våran vilja och visar vem det är som bestämmer.

Vi kan inte annat än dra ner byxorna och böja oss fram och ta emot.

Sommaren är tiden för 3dagars fylla, balkongfolkets tid, festivalernas tid, stressens tid & dårarnas tid.

Den senaste veckan har givit mig ett totalt mörker då alla jag pratat med bara pratar om vad dom måste hinna med i sommar, vad dom absolut inte får missa, vilka dom måste träffa, vilka artisters sånger dom ska sjunga med i, dom ska ligga på stranden hela dagara,  dom ska även hinna med att åka till stugan och vila upp sig och man får ju inte glömma bort att leva också.

Nä det är väl klart att man måste göra allt det där?

Människor i min omgivning jag kan ty mig till som alltid har fötterna på jorden & ett personligt lugn jag kan gömma mig i då jag behöver det.

Men som det är ju är allt en konstant fylla.

Varför ska man planera och stressa upp sig så fort det blir sommar?

Varför kan man inte gå i samma tempo man gör på vintern och sätta sig ner och andas?

Inte känna hela tiden att man är på väg, att man måste dit, att det måste hända precis nu?

Jag menar självklart kan man väl gå på festivaler och beblandas och se artister men en festival som är i slutet på juli pratar man om som det är i morgon, svårt att hänga med i stressens och dårarnas tid.

Själv tänkte jag åka på Urkult och se Stefan Sundström, dricka mig berusad i stugan, ligga på en strand  någonstans en dag. En dag, inte i morgon utan en dag när det passar mig.

Inte när det passar andra.

Lars Winnerbäck - Med bussen från stan.

Tjiing

Grymt löjlig rubrik, jag vet.

Saken är den att den texten stod stort på en svart vägg med vit text hos frissan när jag var och klippte mig i onsdags.

Ironiskt nog är var det så att jag valde aldrig själv att klippa mig och trivdes i mitt långa ovårdare smått kaotiskta hår.

Det var påtryckningar från bla Felix mamma, min mamma och vänner som  beslutet om skörd blev sanning.

Fan, jag börjar bli som alla andra.

Jag bloggar ju till och med.

Men jag kan trösta mig med att jag inte har någon tv.

De där materiella tingen som inte ger mig någonting egentligen, förutom en tillfällig rastplats i vardagen.

Hur vore världen om alla inte var som alla andra, eller om alla andra inte var som alla.

Vilka är egenligen alla andra, den stora skaran man drar över en kam när man säger alla andra?

Och vilka är då dom andra som inte är dom alla andra?

Djävla snårigt det blev nu men det går att nysta upp bland alla orden.

Vafan, nu sitter jag här framför en blogg igen.

Igen som så många gånger förut och den här gången ska jag faktiskt börja pulicera mina inlägg för andra än mig själv.

Jag hade en dialog med mig själv i bilen på väg hem.

Kände att jag saknar någonting att fundera över, någon slags kreativ sysselsättning och att skriva en bok saknar jag både fantasi & livserfarenhet för än.

Den enda rädlsan är att en blogg för mig övergår till ett ställe jag kan gömma mig, där jag kan finna någonslags trygghet och ett ställe där jag får utlopp för mina tankar.

Fast efter att jag glidit genom hundratals bloggar under det senaste året

är det just det kanske en blogg är till för.

Och här just nu i denna stund erkänner jag mig besegrad av omvärlden och blir lite mer som er alla, alla som bloggar, alla gör verkligen det.

Utom jag, tills nu.

Hur gör man  nu då?

Vad skriver man om?

Skriver man till någon, måste man tänka på vilka som eventuellt kommer att läsa, bör man bry sig om vad man skriver då det är svårt att ångra det man skrivit?

Okej.

Hmm dagen startade..

Nej.

Jag gick ut på stan och kollade på studenterna.

Nej.

Jo det gjorde jag.

Okej nu då.

Den här dagen började igår då jag och Petter då satt nere på skeppet och drack öl och surrade skit.

Han drack sina stor stark med stor njutning och verkade väldigt belåten över den svenska ölen då han varit i Tanzania 6 månader och kom hem i Måndags.

Själv drack jag Killkenny och Guinnes som en resa härifrån.

Han längtar till sverige och jag längtar bort.

Ironiskt nog möts våra vägar och våra samtal rann på väldigt vackert genom dåtid, nutid och framtid.

Han inser nog inte själv att än är det bara hans kropp som kommit till sverige och hans själ är kvar i Tanzania.

Han har vackra historier att berätta om hans upplevelser, människor han träffat och det han själv inser har förändrat honom och på vilket sätt det har förändrat honom på.

Men som han själv säger, jag har fullt upp med att landa, du får ha tålamod käre kamrat.

Absolut svarar jag.

Klockan blev 00:00 och jag kände att det var tid att gå hem.

3 öl var en betongkepa för mig efter jobbet.

Vi bestämde att han skulle ringa mig på förmiddagen idag och ta vägen förbi innan vi gick och spanade in studenterna.

Och precis som vi sagt ringde han och jag gjorde mig i ordning och gick och mötte honom och vidare till Härnösands gymnasium.

Mycket folk. Fan så mycket folk, jag trodde inte att det fanns så mycket folk i den där stan.

Brudar, överallt brudar.

Tack gud, min dag var gjord.

Sen skildes våra vägar efter lastbilsflak med färdigutbildade ungdomar.

Min tanke gick i en bana med att låta ungdomarna vara lyckliga idag ovetande om hur arbetsmarknaden ser ut.

Trist att gå och bära vetskapen om deras helvete framför dom.

Men man så kan man inte tänka Jonne.

Jo det kan man.

Hur som helst.

Jag satt mig några timmar senare på buss 210 Sundsvall.

Målet var matfors, min bror.

Han har skolavslutning och jag som storebror vill se honom i alla fall en gång på en skolavslutning.

Då jag är rent ut sagt jävligt dålig på att bry mig  om såna här saker.

Men jag vill jag ha det gjort och det fick bli nu.

Nu kan ingen komma och säga till mig att jag inte varit på min brors skolavslutning.

Alla som har skolavslutning har sin familj & vissa hela släkten med sig.

Vem är jag bland alla dom människorna?

Det där är förbannat svårt, folkmassor där mammor ska fram & förbi till sina barn.

Pappa står och håller i en blomma, mammas handväska och ska samtidigt försöka knäppa kort.

Lärarna är lika lyckliga som barnen, rektorn håller ett tal på 40 minuter som varken lärare, elever eller föräldrar orkar lyssna på.

Vissa har blomkransar i sina hår, färgglada klänningar, pojkarna har en skjorta mamma tvingat på dom och alla vill hem.

Fördjävla bisarr situation.

Ja hur som helst är det väl sommar nu och jag fyllde 24 i onsdags.

24.

Bra där, förtydliga att du fyllde 24.

24.

Nu vet ni.

Jag är fortfarande osäker om det är ett blogginlägg jag skriver.

Vem bryr sig egentligen om sånt här, vem bryr sig om andras liv och vardag?

Jag är 24 och sitter i morsans kök och försöker få ihop en text som ska verka så ointressant som möjligt och ute är det ljust trots att klockan är 20 över 2 på morgonen.

Balkongen och morsans vindunk lockar mer än köket och min bärbara dator.

Vore det rätt att sätta sig där nu med ett glas rött och en cigg?

Japp.

Lev väl och vakna lyckligt.